Opera

Paul Potts får mej att grina. Det gjorde inte Pavarotti.

Jag måste lyssna lite mer på Pavarotti, men jag tycker Paul har en lenare behagligare röst. Balsam för öronen. Sen tror jag att Paul är en känsloupplevelse för att han ser så jävla ärlig ut också. Snyggare och mer fixad man än Pavarotti finns liksom inte. Hans enorma kroppshydda, hans välskurna skägg, uppföljt av en näsa så skarp att man kan tälja båt med den. En otrolig solbränna, och de svarta ögonen, som ser allt. Pavarotti är medveten.

Pavarotti är som att gå och köpa en jävla bra, men megagenomarbetad skiva, för 199spänn på Ålhens, direkt levererad till dem från Star Track records.

Paul Potts, det är nåt som man snubblar över när man röjer upp nåt risigt gammalt källarförråd hemma hos nån gammal släkting, och så stoppar man in skiten i grammofonspelarn bara för att se vad det är för nåt man snart ska slänga på tippen, och så visar det sej vara världens bästa skiva. Jävligt coolt. Paul Potts säger jag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0