Dessutom minns jag
en historia jag hörde om en gul anka. Den var ute och promenerade, i jakt på kex (uttalas schex, eftersom k:et följs av att e). Den hittade sällan kex, men den här dagen hittade den ett skitstort kex, som den satte i sej, utan en tanke på andra promenerande ankor. Den blev så fet så att den small. Men den sprack inte. Det var alltså bara smällen som kom.
Hypokondriskt lagd som ankan var, oroade den sej till döds istället. Men det tog flera år. Fast inte alls så många som den skulle ha levat annars.
Kärringen hittade ankan på sin promenad från uthuset till storstugan. Hon plockade upp den, plockade av den och plockade i den (i en kastrutt ((hon hade inga kastruller))), för att tilllaga den, vilket hon gjorde. Den blev alldeles grön och god, och hade svällt fint av kexet och vattnet i kastrutten. Hon satte i sej den i ett nafs, utan en tanke på någon kastrutt. Hon small inte, gumman, men hon sprack. Men utan small märktes det inte, och dessutom hade hon kjol på sej, som dolde revan. Sakta men säkert rann maten, luften och ramtret (en grå substans som gummor består av. den substans som gör dem intresserade av skit som fula gardiner och sånt) ur henne, och ner i golvfåran. Så låg hon där som en påse, bredvid en dåligt tuggad anka som hade runnit halvägs ur en reva under hennes kjol. Och där ligger hon än, men nu är hon alldeles brunsvart och mjölig, och ankan är borta och det för alltid, för så är det bara.
Hypokondriskt lagd som ankan var, oroade den sej till döds istället. Men det tog flera år. Fast inte alls så många som den skulle ha levat annars.
Kärringen hittade ankan på sin promenad från uthuset till storstugan. Hon plockade upp den, plockade av den och plockade i den (i en kastrutt ((hon hade inga kastruller))), för att tilllaga den, vilket hon gjorde. Den blev alldeles grön och god, och hade svällt fint av kexet och vattnet i kastrutten. Hon satte i sej den i ett nafs, utan en tanke på någon kastrutt. Hon small inte, gumman, men hon sprack. Men utan small märktes det inte, och dessutom hade hon kjol på sej, som dolde revan. Sakta men säkert rann maten, luften och ramtret (en grå substans som gummor består av. den substans som gör dem intresserade av skit som fula gardiner och sånt) ur henne, och ner i golvfåran. Så låg hon där som en påse, bredvid en dåligt tuggad anka som hade runnit halvägs ur en reva under hennes kjol. Och där ligger hon än, men nu är hon alldeles brunsvart och mjölig, och ankan är borta och det för alltid, för så är det bara.
Kommentarer
Trackback
