Tidsoptimism
Om exakt tjugo minuter ska jag möta en vän på en relativt närbelägen plats. Vi skall på promenad. Jag har saker att stå i, innan jag infinner mej på den relativt närbelägna platsen, men den är såpass relativt närbelägen att jag inte löper någon som helst risk att komma för sent.
Jag har en förmåga att inbilla mej att tiden står på min sida, och att den går ungefär så fort som jag uppskattar att den gör. Men i slutändan, som oftast kommer långt tidigare än jag räknat med, visar det sej, att min uppskattning om tidens hastighet, och tidens verkliga hastighet, skiljs åt, av en stor klyfta.
Min kompis ringde precis och erkände sin egen tidsoptimism. Han hade räknat galet, och vår promenad skulle bli såpass sen att vi båda ansåg det bäst att ta den en annan gång. Kanske var det tur, för nu såhär i slutändan, förstår jag att jag inte skulle haft en chans att hinna dit i tid.
Jag har en förmåga att inbilla mej att tiden står på min sida, och att den går ungefär så fort som jag uppskattar att den gör. Men i slutändan, som oftast kommer långt tidigare än jag räknat med, visar det sej, att min uppskattning om tidens hastighet, och tidens verkliga hastighet, skiljs åt, av en stor klyfta.
Min kompis ringde precis och erkände sin egen tidsoptimism. Han hade räknat galet, och vår promenad skulle bli såpass sen att vi båda ansåg det bäst att ta den en annan gång. Kanske var det tur, för nu såhär i slutändan, förstår jag att jag inte skulle haft en chans att hinna dit i tid.
Kommentarer
Trackback
